VALSBERGs hemsida

Subtitle

Träsket

DET TOG 200 ÅR INNAN TRÄSKET VAR TORRLAGT

År 1983 avslutades ett ”projekt” som det tagit 200 år att genomföra. Projektet ifråga är torrläggningen av Storträsket – eller kort och gott Träsket. Genem ett statsbidrag kunde berörda markägare i Valsberg och Nyby det året slutgiltigt torrlägga Träsket.

Fortfarande i min barn- och ungdom på 60- och 70-talet fylldes Träsket delvis med smältvatten på vårarna och förstörde ibland höet i ladorna och påverkade vårbruket. För oss yngre var översvämningarna mestadels positiva, speciellt om det skedde på vårvintern då kylan kunde skapa fantastiska isvidder att åka skridsko på.

200 år tidigare var knappast skridsko att tänka på, när nybyggarna kom och slog sig ner här. Då fanns inte ens en farbar väg förbi Träsket i riktning mot Övermark. Valsbergs hemman anlades nämligen år 1785 till 2/3 mantal (ett mantal torde ha utgjort av ca 400 ha inkl. skog och utmarker). Handlingarna saknas på Lantmäteriarkivet i Vasa  så det går inte att exakt säga vem som var den första nybyggaren, men mycket talar för att det var Hans Eriksson, ursprungligen från Smeds’ hemman i Yttermark. Soldaten Matts Pihlroth fick i oktober 1794 köpa 1/8 mantal av det s.k. krononybygget Valsberg, en andel som han redan från 1787 hade haft tillgång till.

Matts Pihlroths hemmansdel köptes  sedan i februari 1803 av Karl Henriksson från Ojanperä hemman i Perälä. Under 1800-talets allra första år fanns det fyra nybyggare här. Förutom Hans Eriksson och Karl Henriksson stod Matts Larsson från Rangsby och Johan Larsson från Lillkyro upptagna som bönder på Valsberg.

ANSÖKAN OM TORRLÄGGNING

Från allra första början tog sig nybyggarna an att på något sätt kunna torrlägga Träsket för att på så sätt kunna utöka den odlingsbara marken. Arbetet var inte så framgångsrikt, även om vattennivån sänkts en hel del, och 1802 hade alla fyra Valsbergs-nybyggarna till den svenska kronan anhållit om att genom utdikning uppodla Storträsket. Den 13. juni året därpå förättade lantmätare Eric Forseen därför på kronans uppdrag syn på plats i Valsberg. Samtliga  nybyggare var närvarande samt dessutom en torpare vid namn Göran Holm, som var torpare hos Hans Eriksson. Eric Forseen åtföljdes av bönderna Henric Fratt från Övermark och Hans Fråst från Yttermark.

 Träsket mättes och bedömdes omfatta 144 tunnland, dvs 71 ha. De dikningsarbeten som nybyggarna hittills utfört hade medfört att vattennivån sänkts med 9 kvarter eller ca 130 cm men ännu återstod ett vattendjup på 45-75 cm. Notera att mätningen gjordes i mitten på juni, vilket får en att ana hur det kunde se ut när isen ännu inte släppt taget i det grävda utfallsdiket och snön på de omgivande sluttningarna hade börjat smälta.

 

 

 

Detalj från Eric Forseens karta föreställande Övermark bys skogsmarker. Kartan gjordes 1790.

Syneförättningen kunde konstatera att nybyggarna, som bodde öster om Träsket, inte haft någon väg därifrån, men att man upparbetat en farbar väg över Träsket vid dess norra ända. Där noterade man att Träskets botten, liksom på dess östra sida, bestod av hårt grus och stenblandad grund utan någon slags matjord. Men på västra sidan och även på östra sidans södra del fann man ”ävja”, visserligen på hård botten, men med ett djup på mellan 30 cm och 1 meter. Här hade nybyggarna redan på de närmast belägna stränderna skördat fräken. Eric Forseen konstaterade sedan vidare att om Träsket blir mer uttorkat med tiden och tillsammans med närliggande ”föga dugelig” ängsmark, som mestadels bestod av djup våt mossa, skulle det kunna uppodlas till mer och bättre växt.

 MYCKET ARBETE VAR REDAN NEDLAGT

När Träskets ”beskaffenhet” var besiktad, granskades den redan utförda dikningen. Den befanns vara gjord ”efter ett ifrån norra ändan häraf utgående vattudrag till ett annat här nedanför liggande träsk Lillträsket kallat”. Således hade man redan från början valt en sträckning som sedan under de följande åren varit föremål för torrläggningsansträngningarna.

Man värderade det hittills utföra arbetet till att uppgå till 1.201 dagsverken och den grävda sträckan utgjorde 536 famnar, vilket motsvarar drygt 950 meter. Det betyder att för varje dagsverke hade man grävt 80 cm dike.

 Den mer exakta beskrivningen av de utförda arbetet såg ut så här: 

30 famnar närmast träsket igenom en Gull hemman i Öfvermark by tillhörig våt och sanck äng, som har grus och stenig grund 4 alnar bredt och 2 alnar  diupt    60 dagsv.

107 dito öfver samma äng 3 a 4 alnar bredt samt 12 a 13 qwarter diupt på enahanda grund med större och mindre stenar, som måste upskaffas     428 dagsv. 

67 dito öfver stenbunden skogmarck af nästnämde bredd och diuplek    402 dagsv.

58 dito igenom mindre stenig skogsmarck 2 alnar bredt och diupt     174 dagsv.

208 dito igenom nybygget tillhörig ängesmarck 2 alnar diupt och bredt men nu till hälften återfallit             104 dagsv. 

66 dito igenom lågland något stenbunden skogsmarck till 6 qwarter diupt och bredt               33 dagsv.

Den äng som anges ha tillhört Gull hemman vid den här tiden måste ha legat i Träskets omedelbara närhet och om den ängen är en del av Träsket idag (vilket jag tror), eller numer igenväxt i trakterna av bäcksbron, kan jag inte svara på eftersom de kartor som finns inte har kunnat ge besked. Diket var inte mer än drygt 2 meter brett och 1 meter djupt i början för att sen bli knappt 2 meter djupt men fortsatt lika brett..

 ÄNNU MER ARBETE ÅTERSTOD

Eric Forseen konstaterade att dikningen måste göras både bredare och djupare om det kvarvarande vattnet i Träsket skulle gå att få bort. Diket som löpte över Gull hemmans äng var 245 meter långt men var grävt i ett flertal krokar.  Det uppgrävda gruset och både större och mindre stenar skulle först behöva forslas bort innan man kunde bredda diket, vilket man ansåg skulle bli alltför kostsamt. Därför föreslog Eric Forseen att man skulle gräva ett nytt dike rakt fram över ängen. Diket skulle då bli endast 140 meter långt och vattnet skulle få ett friare utlopp.

 Han gjorde bedömningen att en början på 50 meter av det nya diket skulle grävas 3,5 meter brett och drygt 2 meter djupt. Därefter skulle man gräva en 75 meter lång sträcka med samma bredd men med ytterligare en halv meters djup. Sedan skulle 220 meter av det gamla diket breddas med 1,5 meter och göras drygt en meter djupare. Sen skulle resterande delen rensas. Torparen Göran Holm, som uppenbarligen under sin livstid innehade ängen som tillhörde Gull hemman, ville ha ersättning för den mark som skulle gå åt till det nya diket.

 Arbetet, som skulle behöva utföras, uppskattades till hela 1.615 dagsverken. Det skulle innebära 400 dagsverken per nybyggare, som i sin tur motsvarar nästa 70 arbetsveckor per nybyggare, om man utgår ifrån att man arbetade måndag till lördag! Det betydde i praktiken att detta arbete skulle behöva pågå ett antal år för att kunna genomföras.

 På basis av syneförrättningen lämnades sedan en anhållan om att genomföra torrläggningen till landshövdingen J. Silfverberg i Vasa.

 Redan i augusti kom hans utslag där det konstateras att Valsbergs-bönderna, med hänvisning till 1740 års lag om mossars och kärrs samt annan oländig marks uppodling, ges rättighet att påbörja arbetet. Samtidigt beviljades man 15 års fullständig skattebefrielse under förutsättning att arbetet verkställdes inom dessa 15 år! Uppenbarligen tog arbetet omedelbart fart och under de närmaste 15 åren lade man ner sammanlagt 1.914 dagsverken på torrläggningen, dvs 300 dagsverken mer än vad syneförrättningen uppskattat arbetets storlek till. Detta var nämligen de antal dagsverken som konstaterades vara nedlagda när synemännen den 21. oktober 1819 granskade vad som hade hänt med Träsket. Den dagen infann sig nämligen kronolänsmannen  J.P. Hegglin tillsammans med nämndemännen Eric Snickars och Henric Franzén i Valsberg och begav sig med de 5 valsbergsbönderna till Träsket.

 Synemännen konstaterade att ca 132 tunnland av Träsket totala yta på 144 tunnland, nu befanns ”uttorckadt och redan tagit gräs roth, växande starr och totulo, samt ganska ringa fräken höö, som årligen skall förminskas”. Man konstaterade också att hemmanets ängar, som tidigare varit mycket våta och sanka nu befanns bestå av stadig jord och stenar, som tidigare inte synts, hade nu kommit i dagen. Bland det beskrivna arbetet nämns att det på en bit av sträckningen, ”Hans Walsbergs Teipal måssa äng” kallad, påträffats åtskilliga större stenar som ”medelst bränning uppbrutits”. Dikets totala sträckning anges till 690 famnar eller drygt 1.200 meter. I syneförrättningen hade sträckningen bedömts till 950 meter. Så otvetydigt hade ett mycket omfattande arbete lagts ner. Som slutkläm konstaterade synemännen att nåt mer arbete på diket inte var av nöden utan att Träsket nu genom det utförda arbetet var totalt uttorkat. Härefter skulle ”bara” behövas att man bibehöll utfallsdiket i samma skick och rensade detsamma med jämna mellanrum.

 Som en avslutning på ovanbeskrivna skeenden i början på 1800-talet kan man berätta att nybyggaren Hans Eriksson redan 1802 hade anhållit om att utöka sitt hemman på 7/24 mantal med 1/24 mantal genom att upparbeta en stor mosse ”Wals eller Finn måssan benämnd”. Först i augusti 1805 verkställdes själva syneförrättningen för detta. Nu visade det sig att den mosse som skulle uppodlas, till största delen skulle bli över när Hans fått sitt 1/24 mantal. Därför föreslog syneförrättaren att Hans istället skulle uppta ett särskilt nybygge, som kunde bli 1/8 mantal stort. Detta accepterade Hans och det nya hemmanet, som gavs namnet Storträsk, mätte 150 tunnland. Nu protesterade de övriga nybyggarna och menade att de tillsammans med Hans utdikat Storträsket och därför bidragit till att den nämnda mossen delvis uttorkat. Detta gjorde att upptagandet av det nya hemmanet inte blev av.

 

Denna karta upprättades år 1805 när Hans Eriksson skulle dela sin hemmansdel med sonen Mickel. Åkertegarna som syns närmast Träsket är idag belägna mellan Rune och Gustav Linds gårdar.

KEJSERLIGA SENATEN BEVILJADE MEDEL

Nu får vi förflytta oss 100 år framåt i tiden. Då är Finland en del av Ryssland, men har en slags riksdag, senaten, som har viss lagstiftande makt. År 1903 fastställer den kejserliga senaten villkor för hur staten skulle ta del av torrläggning av sanka marker. Bönderna i Valsberg ansökte därför om ekonomiskt stöd för att torrlägga Träsket och beviljades den 11. maj 1905 ett belopp på 12.200 mark för arbetet. Beloppet utökades i november 1908 med 10.553 mark. Således blev man beviljade sammanlagt 22.753 mark för arbetet som kom att bedrivas under drygt 4 års tid och avslutades hösten 1909.

 

Bild från torrläggningen av Träsket, tidigare publicerad i boken om Valsbergs folkskola. Förstorar man bilden kan man identifiera några av männen i botten på utfallsdiket. Fr.v. Kalle Berg, okänd, Johannes Lindberg, Josef Erik Träskvik, Erik Anders Nygård (?), okänd samt Viktor Valsberg (sedermera polis bosatt i Kalax).

 

T.v. G.M. von Essen, som ledde arbetet med torrläggningen. Närmast t.h. Viktor Valsberg. Vid stenvinschen andra fr.v. Kalle Berg.

 Arbetet leddes av lantbruksingenjören G.M. von Essen och när han i november 1909 skickade in en fullständig redogörelse över använda medel kunde man konstatera att 22.634 mark använts. Delar av dikningen gjordes som nödårsarbete och som betalning användes bl.a. s.k. ryska rågmjölsmattor. Upp till 20 man kunde samtidigt vara sysselsaatta med arbetet.

 Av de totala kostnaderna på nästan 23.000 mark utgjorde statens andel 9.312 mark och intressenternas andel 13.322 mark. Jag har inte kunnat hitta dokumentet som beskriver vad kostnaderna bestod i men redovisningen ger en bild av vilka som då var delägare i Valsbergs hemman och deras andel av det arbete som utförts. Så här redovisas detta i Lantbruksstyrelsens dokument skickat till Guvernören i Wasa län:

 

Karl Erik Johansson                                                       2379 mark     38 penni

Johannes Karlsson                                                          1783 ”           86 ”

Petter Johansson                                                            1665 ”           30 ”

(Maria Karlsdotter) Johannes Mattson Bergström         1388 ”           19 ”

Erik Anders Michelson                                                    832 ”           65 ”

Johannes o. Lisa Johanna Höglund                                  832 ”           65 ”

Karl Johansson Walsberg                                                 832 ”           65 ”

Erik Henrik Eriksson Walsberg                                        832 ”           65 ”

Johan Johansson                                                               832 ”           65 ”

(Anders Andersson) o. Lisa Johanna

                      Tuomas Wiitala                                          832 ”           65 ”

(Josef August Josefsson) Matts Granfors                          832 “           65 “

 

Uppförstorad detalj av Alfred Franzéns fotografi över Valsberg och Träsket taget ca 1910. Det vita som ligger i mitten av bilden är vatten. Uppe t.v. skymtar hus på Simonasback. T.h. vid skogskanten syns ett par lador. Huset i höger bildkant är den gamla skolstugan.

 

Bilden på dessa tre näpna barn (fr.v. Aivi Lind, Gustav Lind, Britta Skogman) ger faktiskt samtidigt en bild av hur det såg ut i Träsket för drygt 50 år sedan. Gärdesgårdarna löper i långa rader. Några kor på bete kan skönjas som vita punkter.


Detalj från storskifteskartan för Valsberg ritad 1913. Visar tydligt Träsket i hela sin sträckning samt hur det delades upp i samband med storskiftningen. Pilen uppe vid vägkorsningen pekar på en liten rund ring. Det är danslaven som fanns där i tiderna och som användes så sent som på 1910-talet.

Lantmäteriverkets karta från 70-talet visar t.o.m. var ladorna låg.

RENSNINGAR NÖDVÄNDIGA

Redan på 1930-talet hade delar av det drygt 20 år tidigare grävda utfallet ”skolvat” igen och delägarna var tvungna att rensa diket. På båda sidor om bäcksbron går nämligen diket genom backlera. Här försökte man förhindra ”skolvningen” på åtminstone en sträcka på en halv kilometer genom att lägga plankor i dikets botten och stötta upp väggarna med en stenkonstruktion. Med tiden rubbades konstruktionen av de rörliga materialen i marken och utfallsdiket smalnade igen.

Markägarna arbetade med att få nya statliga anslag för att en gång för alla avsluta torrläggningen och 1967 såg det ut som att medel skulle beviljas men p.g.a. krympningar i statsbudgeten kom inga medel, trots att projektet hade haft en framskjuten plats i vattendistriktets planer. Man fick vänta ytterligare 15 år innan det äntligen var dags.

Då beviljades totalt 508.000 mark för projektet och arbetet kunde sätta igång, men denna gång utan att markägarna behövde göra grävandet för hand! Sammanlagt 6,8 km diken grävdes. I det ingick då bl.a. Träskmossbäcken, Träskmossdiket och andra diken. Själva utfallsdiket fick en helt annan dimension än 100 och 200 år tidigare då botten nu grävdes 2 meter bred och slänterna gjorde att diket i marknivå blev upp till 20 meter brett. En hel del av arbetet bestod av att flytta gamla vallar. Projektet finansierades till en början helt av staten, men det slutliga bidraget utgjorde 40% av den halva miljon det kostade och delägarna fick resten finansierat genom ett förmånligt lån med 3% ränta och en amorteringstid på 35 år.

Dikningsarbete i Träsket i slutet på 30-talet. Till vänster skymtar Simonasback och Lilliden. Leo Lind brer ut den uppkastade dikesjorden med gräfta.

 

Tyvärr en något ”skakig” bild från Träsket. Den visar dock hur vårfloden fyllt Träsket med vatten och ladorna och står omgivna av vatten. Återigen ses Simonasback-Lilliden uppe till vänster. Fotografiet är taget i slutet på 40-talet. Foto: Helge Lind.

 

 Översvämningsbild från 70-talet. Foto: Leo Lind

 

Bild på Träskbäcken idag, taget från bäcksbron. Vallarna och slänterna, som här är helt bevuxna med framförallt björksly har sedan kortet tagits rensats.

LADORNA HAR FÖRSVUNNIT

Genom detta hade ett 200-årigt arbete äntligen slutförts. Förändringen av Träsket från en sjö till ett böljande odlingslandskap torde för den som skulle ha kunnat varit med från början vara slående. En viss aning om förändringarna kan man kanske få från de bilder och kartor som visas här intill.

Idag innebär de dryga 70 ha odlingsmark, som Träskets urpsrungliga yta utgör, en viktig del av ortsbornas odlingsmark. I tiderna kantades Träsket av en del lador, vars antal utökades när vattennivån successivt kunde sänkas och de placerades ut över hela Träsket. Som mest har här stått ett 30-tal lador, för trots allt så utgjorde Träsket nästintill hemåker för flertalet av bönderna och t.ex. höet togs hem till ”sväipledon”.

Idag finns endast 3 lador kvar i Träsket och de många gärdesgårdarna som hindrade de betande korna att vandra fritt är i de flesta fall helt borta. Odlingstegarna skiljs inte längre åt av diken utan merparten av Träsket är idag täckdikat och endast rådikena är kvar. Ca 50 av de 70 hektaren är idag täckdikade.

En förbipasserande idag anar nog inte att här legat ett träsk, en sjö, och vi kan nog inte heller riktigt föreställa oss den enorma arbetsinsats som förfäderna lade ner för 200 år sedan som början på ett arbete som det tog 200 år att genomföra.

Ralf Lind

Newest Members