VALSBERGs hemsida

Subtitle

Julkåseri

Vart tog julbocken vägen?

 

Ja, det kan man fråga sig och samtidigt med en stor dos nostalgi blicka bakåt och tänka på hur det en gång var.

Julbocken var den vanliga julklappsbringaren ännu för sisådär 20-25 år sedan. Nu har han nästan uteslutande ersatts av en rödklädd, skrockande mysfarbror. Vi har anammat den amerikanska CocaCola- och Disney-tomten till 100% och förlorat en del av vår tradition.

Vad var det för fel på den tysta, elaka, risförsedda och illa klädda julbocken som kom klampande på julaftonskvällen, och som motvilligt släppte ifrån sig paketen till barn och vuxna? Men som ändå till slut dansade ringlekar med barnen, innan han klampade ut igen för att hemsöka andra familjer.

I min barndom kom det oftast två eller tre julbockar. Dom hade ut-och-in-vända fårskinnspälsar, skinnmössor, pjäxor eller stövlar och handmålade pappmasker med tillhörande skägg för ansiktena. Käppar hörde också till attributen och självklart ett risknippe fastsatt i bältet, som höll fårskinnspälsen på plats.

Och framförallt så pratade dom inte, annat än att dom möjligen frågade om det ”finns några snälla barn” när dom kom och önskade God Jul när dom gick. Annars var dom stumma och visade endast genom yviga gester vad dom tyckte och tänkte.

Av någon outgrundlig anledning så försvann alltid broder Rune innan julbockarna kom och det konstiga är att jag i mina yngsta år överhuvudtaget inte funderade på varför, eller kopplade ihop detta med att julbockarna sedan kom efter stund. Antagligen var spänningen inför julbocksbesöket så hög, att det inte gick att tänka klart. Antingen syster Anita eller jag själv skulle öppna dörren när bockarna knackade på. Så var det sagt innan och den lille parveln var i något skede i varje fall tillräckligt kaxig för att åta sig uppdraget. När väl dunket och stampet i farstun hördes, så var allt mod som bortblåst. Det fanns inte en möjlighet att jag skulle gå och öppna dörren.

 –Kanske slår dom efter mig med käppen…

När väl bockarna kommit in och utdelningen av julklapparna startat, tilltog modet igen och innan dom begav sig iväg igen så vågade man t.o.m. dansa med dom.

Till slut kunde jag dock avslöja humbugen. Och det berodde främst på att julbockarna hade blivit oförsiktiga med attributen. Eller så kanske jag hade vuxit till mig så pass att jag kunde lägga ihop två och två, trots spänningen. Hursomhelst. Broder Rune, Henrik Kupiainen och Johan Wahlsberg var sedvanliga julbockar, men denna gång hade dom valt att utrusta sig med blå-vit randiga käppar, som jag visste att dom hade köpt på marknaden i Kristinestad på sommaren! Aningar om att ”allt inte stod rätt till” hade man naturligtvis haft, men nu kom bekräftelsen. Och därmed var julens ”oskuld” förlorad, kan man nästan säga.

I tonåren sedan fick jag möjlighet att själv ikläda mig rollen som julbock. Ibland tillsammans med Rune, ibland tillsammans med Kurt Nygård, men oftast själv. I ett 15-tal år hade jag sedan förmånen att agera julbock runt om i Valsberg, hos grannar, släkt och vänner, och senare ända bort i Närpes. Fanns det småbarn i huset, var uppgiften extra rolig, eftersom deras förväntningar och skräckblandade förtjusning påminde väldigt mycket om det jag själv känt en gång. Samtidigt var man tvungen att försöka balansera ”uppträdandet” så att inte barnen skrämdes för mycket, utan att samtidigt helt ta bort faromomentet.

Julbock i 70-talstappning. Foto: Ethel Lagerström

 

Ofta var det så att det fanns vuxna personer i hemmet man besökte och som inte visste vem julbocken var, och då gissades det vilt om vem det kunde vara. En gång hos Erik Nygård gissade hans mor Irene att det kunde vara Max Nylund från Pörtom, som var julbocken. –Hon tyckte att julbockens näsa påminde om Max’. Till saken hör att jag hade en mask med skägg, lösglasögon och lösnäsa (!), och näsan var av plast! –Undrar just hur Max’ näsa ser ut – har inte haft möjlighet att studera den närmare…

Traditionen har också varit att julbocken själv fick en liten julklapp eller en sup i farstun om tillfälle gavs. Då följde husbonden med julbocken ut och hade kanske t.o.m. redan gjort klart ett par glas. Ett till julbocken och ett till sig själv, förstås. Var man bilburen, vilket man oftast var, när man åkte runt till olika delar av Närpes, så var det naturligtvis inte möjligt att ta supen på plats. En gång fick jag faktiskt en hel flaska moscha!

Min farmor Selma berättade en gång att hon och Elsa Wahlsberg var julbockar hemma hos Dagny och Georg Berg. När julklappsutdelningen var klar och julbockarna skulle gå, följde Georg med ut och skulle absolut truga i julbockarna var sin rejäl sup. Han hade fått för sig att julbocken Elsa i själva verket var hennes son Henry och försökte på alla sätt få Elsa att ta en sup. –Nå, nov taar ett ju in suup, Henry! Julbocken, som ju inte pratade, vägrade dock, och Georg fick lov att i förundran se de två bockarna vandra iväg. –Han fick visst aldrig reda på vem dom var.

Julbock kontra tomte har diskuterats ibland och idag förfäktar man den menlöse tomten på bekostnad av den farligare julbocken. –Han skrämde barnen! Javisst, det var ju meningen! Och har någon sedan i vuxenlivet lidit av sådana julbocks-trauman, som skulle föranleda att seden var tvungen att försvinna? Det tror jag inte. –Visst, julen är i mångt och mycket en mammons högtid idag och vad passar då bättre än en tomte uppfunnen av ett av de yttersta tecknen på mammons kraft, nämligen Coca-Cola.

Mina barn har fått uppleva tomten i många år men tyvärr ingen julbock, det är jag den första att beklaga. Nu vill dom inte ha någon jultomte på julaftonen längre. Själv skulle jag vilja att julbocken återuppstod för åtminstone en jul och kom och hälsade på mig och min familj.

 

Samme 70-talsjulbock. Foto. Ethel Lagerström.

 

Ralf Lind

 

Newest Members