VALSBERGs hemsida

Subtitle

Djurliv och jakt under 200 år

För 200 år sedan upplevde nog ingen, som bodde i våra trakter, tillvaron som särskilt idyllisk. Dagarna var fyllda av arbete för att försörja sig och att få ihop till livets nödtorft. Skönheten i naturen gav inte tid till eftertanke och begrundan utan det kanske till och med var så att det "lästes en och annan vers" över träskets oberäknelighet om vårarna, åsarnaas glesa skogsbestånd och de ställvis steniga åkrarna.

FISKE

Träsket kunde i varje fall under 1800-talet ge ifrån sig en hel del fisk och nyanserade den ensidiga kosten i nybyggargårdarna till en del

Sjävl har jag faktiskt så sent som på 70-talet fått gädda på kastspö i Lillån i höjd med "Hilon". I vattensamlingarna, då åns vatten knappt rörde sig, gick det att få gäddor som vandrat upp från Närpes å under våren och blivit kvar när sommaren kommit och vattennivån sjunkit. Visserligen var kastspö inte särskilt lätt att fiska med eftersom lövträden, som kantar ån, stod mycket tätt. Flera fiskedrag fastnade uppe i trädkronorna och en del gick inte att rycka ner, så det blev till att dra av linan. En del av dragen hänger säkert där än idag.

Fisken har sedan dess mer eller mindre försvunnit från Lillån, men under hösten 2006 har inplanterats både harr och öring. Fiske är däremot numera inte tillåtet.

JAKTEN BETYDELSEFULL

Jakt har, till skillnad från fisket, haft stor betydelse allt sedan nybyggarna första gången kom och slog sig ner i våra trakter. Under slutet på 1700-talet och även under delar av 1800-talet var det även t.o.m. så att de vilda djuren utgjorde en permanent fara för befolkningen eftersom de ofta gav sig på kreaturen.

Jakt på rovdjur har inte bara varit en rättighet utan var i gamla tider också en skyldighet p.g.a. just den fara de utgjorde. Sedan lång tid tillbaka fanns det nämligen lagar som påbjöd samfälld skallgång mot rovdjur och då framförallt varg och björn. Dessa skulle fångas med vargnät och i s.k. varggårdar.

Genom att skogarna var så vidsträckta ansågs det att det var nästintill omöjligt att infånga vargar genom skallgångar. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med folk för ett sådant företag. Därför förekom i våra trakter s.k. varggårdar, där man kunde infånga varg, björn och räv.

VARGGÅRDAR OCH VARGGROPAR

Varggården byggdes intill skogen. Själva gården bestod av ett cirkelformat, inåtlutande stängsel. Öppningen var gjord så att den stängdes när rovdjuret gått in, ditlockat av lukter från något bete.

Även s.k. varggropar tillämpades och har förekommit i våra trakter ända in på 1900-talet. En gammal varggrop kan faktiskt beskådas än i dag på södra sidan av vägen mellan Svarvar och Östermarksvägen, någon kilomter innan man kommer fram till Östermark. Titta efter den oansenliga skylten med texten "Sudenkuoppa". Varggropen var, som namnet säger, en djup grop, som täckts med över med kvistar och mossa. På den täckta gropen sattes ett lockbete ut. Under detta hade man stött ner en stör med vass spets. När sedan vargen, eller möjligen något annat rovdjur, skulle äta av lockbetet ramlae djuret ner i gropen och spetsades på stören. Eller så konstruerades gropen så att det var omöjligt för djuret att ta sig upp. Rovdjuret dödades sedan när det upptäcktes att det gått i fällan.

BJÖRNFÅNGARE

I Övermarks historia omtalas två personer som under 1700-talets senare del infångat björn i Övermark. År 1769 fick vallherden Jakob Andersson och nybyggaren Anders Vähäaro penningsersättning för att de båda fångat varsin fullvuxen björn.

Vargar och rävar var betydligt mer närgångna än björnar och de drog sig inte för att bege sig in i byarna. Ännu i mitten på 1700-talet måste man i Övermark hålla vakt vid beteshagarna om nätterna för att skydda hästarna. Eftersom Valsberg-Valsås låg omslutna av skogar kan man tänka sig att den här typen av problem var nybyggarens vardag när han slog ner sina bopålar i tiderna.

Även i vår tid har enstaka vargar spritt viss skräck i Sydösterbotten och får har rivits. Det hör dock till ovanligheterna och de gånger björn iakttagits så har det naturligtvis väckt uppmärksamhet, men någon direkt björnskräck kan vi inte säga att det råder längre.

KÖTT OCH SKINN

I vilken utsträckning villebrår sköts för sitt skinn i gångna tider är för mig svårt att säga. Hare, skogsfågel och möjligen de fåtal älgar som i äldre tider bevistade våra skogar, jagades naturligtvis i första hadn för födans skull. Räv, varg, björn, ekorre och andra pälsdjur kunde ge jägaren inkomster för skinnen.

På 30- och 40-talen hade gråskinnsjakt, d.v.s. jakt på vinterekorre, en stor utbredning. I nästan varje gård fanns det någon som bedrev denna jakt och många hade hun för att underlätta sökandet och jakten.

Ivar Lindbergs (kan använde då ännu efternamnet Lind) jaktkort från 1938. Han har använt ett foto från militärtjänstgöringen 1915 som "signalement". Fotot har uppenbarligen använts i andra sammanhang tidigare, eftersom det bär spår av andra stämplar (kanske från tidigare jaktkort) än just den för jaktkortet.

Ekorrstammen var under krigsåren oerhört stor, och möjligheterna att göra sig en förtjänst var för den trägne också stor. En notis, som talar om att det hösten 1943 sköts 1.000 ekorrar i Övermark, styrker detta. Priset per skinn var 50 mark, varför jakt på ekorre sammantaget var en omfattande verksamhet. Sedan dess har ekorren i det närmaste försvunnit, delvis p.g.a. sjukdomar som decimerat stammen betydligt. En sak som gör att ekorrstammen idag har svårt att hävda sig är att dess naturliga lkevnadsmiljö starkt försämras genom skogsavverkning.

SKOGSFÅGEL OCH HARE

Ännu in på 60-talet kunde man få god utdelning vid jakt på orre och tjäder. De stora flockarna med orrar, som kalla vinterdagar kunde sitta orörliga i timmar i något större träd, verkar vara ett minne blott. Vid enstaka tillfällen på senare år har dock åter kunnat iakttas lite större samlingar av orre i skog och mark. Tjädern, som i slutet på 80-talet verkade återhämta sig och öka in antal, har tyvärr inte visat sig åter kunna bli så talrik som man trott.

Hare däremot förekommer alltjämt och är förhållandevis vanlig. Med en god jakthund kan en vintersöndag på harjakt vara en ypperlig naturupplevelse. Idag är det ingen i Valsberg som bedriva harjakt. Jaakko och Henrik Kupiainen hörde tidigare till de allra flitigaste.

ÄLGJAKT

Ett villebård, som i gångna tider fanns ytterst sporadiskt och i få antal i våra skogar, är älgen. När älg genomkorsade våra skogar någon gågn fick den allt som oftast känna av att bli jagad. Ännu in på 70-talet förekom synnerligen lite älg i skogarna öster om riksåttan. Mestadels bedrev Valsbergs-borna sin älgjakt i Övermarks västra skogar, där tillgången var bättre.

Förutsättningarna för att bedriva jakt på älg har sannerligen förändrats under det gångna halvseklet. Innan motoriserade färdmedel blev vanligare innebar det att Valsbergs-jägarna, innan himlen ens had hunnit börja rodna i öster på morgonen, satte sig på sina cyklar och började färden mot Bodbackvägen. Om sedan lyckan stod dem bi, blev det för en av dem att gå och hämta cykeln - som kunde finnas kilometer ifrån - och åka hem och hämta häst och kärra. Var platsen relativt lättilgänglig inväntade de övriga hästen från Valsberg, som sedan fick dra älgen ur skogen.  Annars kunde det hända att någon annan under tiden gick till Bodback-gårdarna och fick någon bonde där att komma med sin häst och dra älgen till Bodbackvägen, dit hästforan från Valsberg så småningom anlände.

Så småningom blev traktor vanligarfe och körslorna kunde ske smidigare, samtidigt som jägarna blev rörligare tack vare moped och bil. Men innan de stora skogsbilsvägsprojekten i slutet på 60-talet och början av 70-talet genomförde, skedde älgjakten ändå i stort sett enligt urgamla vanor, då jägaren verkligen gick till skogs.

TEKNIKEN TAR ÖVER

Idag har älgjakten helt ändrat karaktär. Alla större skogsskiften genomkorsas av vägar och ger jägarna möjlighet att enkelt förflytta sig mellan olika jaktområden. Kommunikationen jägarna emellan underlättas genom radiotelefoner. Även som älgjägare uppvisar jag kanske en inödigt stor nostalgisk känsla, när jag önskar att en del av den lugna och avstressande jakt som bedrevs förr i tiden borde kunna prägla även lite av dagens.

Mot detta talar naturligtvis det faktum att de stora avskjutningarna, som man var tvungen att göra under 80-talet när älgstammen ökade explosionsartat, inte hade varit möjliga utan de förutsättningar till snabba förflyttningar och kontaktmöjligheter som dagens moderna jakt har.

Till jägarnas uppgifter hör inte enbart att beskatta de olika djurarternas bestånd utan det utförs även ett arbete för att förbättra stammarnas livsmöjligheter. Viltåkrar och utfodringsplatser vintertid är exempel på detta.

VALSBERGS JAKTLAG

Älgjaktlaget i Valsberg har bedrivit jakt medstadels i de östra skogarna sedan mitten av 70-talet. Före det jagad man också frekvent i andra delar av Övermark. År 1983 nådde älgjakten sin största omfattning i Finland och enbart Valsbergs jaktlag sköt det här året 23 älgar. Fem år senare hade älgstammen krympt betydligt och jaktlaget hade då endast licens för 6 älgar.

Idag finns inte Valsbergs jaktlag längre. Flera av jägarna är avlidna och idag är det endast Gustav Lind (och delvis Rune Lind) i Valsberg som bedriver älgjakt.

NYA VILLEBRÅD

År 1984 sköt Henrik Kupiainen Valsberg jaktlags första vitsvanshjort. Därefter har i  princip en hjort per år nedlagts, så länge som jaktlaget existerade. Vitsvanshjorten började bli allmän i våra trakter i slutet på 70-talet och stammen ökade i sådan omfattning att en avskjutning ansågs nödvändig.

Vitsvanshjorten är en unik företeelse i vår natur. De första vitsvanshjortarna hämtades nämligen till Finland år 1934 från delstaten Minnesota i USA. Hjortarna var en gåva till den unga nationen från finländska emigranter. Hjortarna var 6 till antalet och hamnade i Vesilax. Huvudparten av den finländska vitsvanshjortstammen härstammar från dessa. I slutet på 40-talet hämtades ytterligare sex hjortar för att förstärka stammens genmaterial. Från det ursprungliga inplanteringsområdet har hjorten idag spritt sig till hela södra och mellersta Finland. Enstaka djur har även påträffats längre norrut och en del djur ska även ha siktats på rikssvensk mark.

RIKT DJUR- OCH FÅGELLIV

Faktum är att djur- och fågellivet häromkring, när det kommer till antalet olika arter, är rikare än på många andra ställen. En del inslag i naturen har många gånger varit av tillfällig art, medan andra kan sägas vara bofasta.

En under åren säker bobyggare har varit berguven. Berguven har framförallt i gångna tider dödats, och anledningen har delvis varit att den bland sin naturliga föda tagit såväl tjäder som orre. För jägare har detta varit irriterande när konkurrensen om bytena blivit för stor. Numera värnas det på ett helt annat sätt om berguven och dess rätt till ett fritt liv i vår natur.

Berget har under allt id hyst häckande berguvspar, ibland flera par samtidigt. Det finns det många belägg för. Under de senaste årtionden har dock berguven synts till väldigt sällan. På 80-talet decimerades stammen totalt sett i landet betänkligt genom att det vissa år dödades ända upp till tusen uvar. Vid inventeringar gjorda under 80-talet fann man en täthet på ett berguvspar per 60 kvadratkilometer. Den senaste uppskattningen av berguvsstammen kom fram till ca 2.500 par i hela landet. På Berget har det under 80-talet något år funnits ett häckande berguvspar, och det är att hoppas att Berget även i framtiden kan bli häckningsplats.

Även andra rovfåglar av olika slag görs det från tid till annan iakttagelser av.

TILLFÄLLIGA BESÖKARE?

Då och då har också gjorts iakttagelser av djur som kanske är tillfälliga besökare i våra skogar. P-O Lundell iakttog t.ex. på 80-talet en björn på Brännbackan.

År 1983 kunde vi i Syd-Österbotten läsa om att vildsvin rörde sig i Österå. Helge Sandén hade under en skidtur funnit en plats där ett antal vildsvin rört sig under en längre tid. Bl.a. hade de ätit av ett kadaver efter en vitsvanshjort, bökat och sökt rötter i marken. Några senare iakttagelser har inte gjorts varför det måste antas att de exemplar som besökt Österå endast varit på genomvandring.

Om samma sak är fallet med det lodjur som Alf Berg såg samma vår, vet jag inte. Alf fick bese ett lodjur på 10 meters håll. Det passerade över vaägen framför honom när han kom körande på sin moped. Djuret gjorde sig ingen brådska utan stannade t.o.m. upp för att betrakta trafikanten.

SLÅ VAKT OM NATUREN

Saker som är självklarheter i naturen är inte alltid det när odlingslandskapet förändras. Spoven och tofsvipan är kanske fortfarande vanliga besökare, men deras naturliga bosättningsplatser finns inte i dag på samma sätt. Åkerrenarna försvinner i takt med att allt större arealer täckdikas. Och för en som undertecknad som flyttat från orten till en plats som mest hemsöks av stadsskator och förortskråkor, är det skönt att ibland kunna läsa en notis i Syd-Österbotten om att årets första gök har rapporterats i Valsberg. Också en självklarhet kan tyckas, men hur länge till?

Eller så kan naturen tyckas vara uppochner när man kan hitta ett trutbo mitt uppe på torra land, som en notis från Valsberg berättade våren 1989.

Vi har en vacker natur och ett rikt djur- och fågelliv och vi har alla ett ansvar att detta kan bevaras på bästa möjliga sätt.

Ralf Lind

 

 

Newest Members